Det pågår en minnesboom i Europa, menar Mattias Hagberg. Turister vallfärdar till minnesmonument och museer. Men är minnet på väg att bli en fetisch som vi vårdar och vördar, utan att problematisera? Nästan ljudlöst sjunker jag. Sakta tar mig hissen de tio meterna ner under jorden till hjärtat av minnesmonumentet över offren för massakern i Katyn, 1940. Här, i några trånga underjordiska rum, finns tusentals personliga föremål som en gång tillhörde några av de fyratusen polska officerare som Röda armén lät avrätta i skogen i närheten av dagens Smolensk. Väggarna är täckta av små fyrkantiga boxar i glas med något eller några enstaka föremål i varje: ett par glasögon, en penna, ett anteckningsblock, en rakkniv, en skjortkrage, ett foto, en näsduk.I årtionden har dessa personliga tillhörigheter legat nertrampade och gömda i marken innan polska arkeologer efter Sovjetunionens sammanbrott fick möjlighet att gräva ut området. Nu utgör de stommen i en hybrid mellan museum och minnesplats som d
