Det är en fröjd att läsa idéhistorikern Gunnar Brobergs miniessäer om nattmössor och fladdermöss. Men varför finns det nästan bara plats för män i "Nattens historia"? Det undrar Gabriella Håkansson. Jag har varit sömnlös ända sedan tidig ålder. Som liten brukade jag vandra runt i huset när alla andra sov. Jag gick oändligt långsamt, ett litet steg i taget, väntade, lyssnade på syskonens andetag, insöp ensamatmosfären, och tog ett litet myrsteg till för att inte väcka någon, och för att anpassa mig till nattens tempo.Sömnlösheten har sedan följt mig genom livet. Jag har vakat mig igenom julaftnar och midsommaraftnar, legat sömnlös på hotellrum, och ägnat tusentals nätter i min säng i väntan på gryningen. De sömnstörda timmarna mellan tolv på natten och sex på morgonen är smärtsamma, men de för också med sig en slags själslig amnesti. Natten är ett är undantagstillstånd från det borgliga livet. Den ställer inga krav på prestationer. Du syns inte. Du förväntas inte arbeta, du behöver inte
