För en tid sedan fick jag låna ett hus som låg högt uppe på en klippa vid havet. I huset bodde även en hund och hunden blev mitt enda sällskap under den här helgen. Jag gjorde upp eld i tv-rummet och lagade middag till mig själv, en vattnig pasta. Jag hade befunnit mig i huset i några timmar. Bäddat sängen på övervåningen, tänt den gamla fotogenlampan i köksfönstret och utfört min huvudsaklig uppgift - matningen av hunden. Nu väntade natten. Natten var min utmaning och orsak till hela utflykten. Och så satt jag där där i skymningen med en hund vars jakt efter sprättande gnistor från brasan var min enda underhållning. Långt innan jag märker något har hunden ställt sig upp. Han är stel som en käpp med de långa öronen vridna bakåt och han morrar tyst. Hans blick är riktad mot trappan upp mot övervåningen. Där uppe finns min bäddade säng och min telefon. Efter en stund hör jag att telefonen ringer. Det är efter midnatt, men egentligen är det inget konstigt att någon vill mig något sent en
